Vad är Swinburne-testet för DC-maskiner?
Vad är Swinburne-testet för DC-maskiner?
Definition av Swinburne-test
Swinburne-testet är en indirekt metod för att testa DC-maskiner, uppkallad efter Sir James Swinburne. Det är ett enkelt och vanligt test för shunt- och serie-shunt-wound DC-maskiner med konstant flöde. Detta test bestämmer maskinens effektivitet vid vilken belastning som helst genom att köra den som antingen en motor eller generator och mäta nolastförluster separat.
Kretsinställningen för Swinburnes test använder en shunt-regulator för att justera maskinens hastighet till den angivna nivån. Regulatorn hjälper till att styra hastigheten under testet.
Arbetsprincip
Detta test kör maskinen som en motor eller generator för att mäta dess nolastförluster och beräkna effektiviteten.
Beräkning av effektivitet
Effektivitet fastställs genom att subtrahera armaturns kopparförlust från nolasteffekten och beräkna för olika belastningar.
Fördelar
Detta test är mycket bekvämt och ekonomiskt eftersom det kräver mycket mindre effekt från strömförsörjningen för att utföra testet.
Eftersom de konstanta förlusterna är kända kan effektiviteten i Swinburnes test förutbestämmas vid vilken belastning som helst.
Nackdelar
Järnförlust ignoreras trots att det finns en förändring i järnförlust från nolast till full last på grund av armaturreaktion.
Vi kan inte vara säkra på god kommutering vid belastat tillstånd eftersom testet görs utan last.
Vi kan inte mäta temperaturhöjningen när maskinen är belastad. Effektförluster kan variera beroende på temperaturen.
Swinburne-testet kan inte användas för DC-seriemotorer eftersom det är ett nolasttest.
